Det magiska vecket

Jag kollade på Oprah häromdagen. Gäster i programmet var diverse människor som hade olika problem och oändliga komplex över någonting särskilt. En kille hade bland annat väldigt svårt med att han tillhörde den svartare delen av den afro-amerikanska befolkningen och att han liksom inte kunde älska sig själv för att han var lite mörkare än en del andra färgade människor.

Gäst i programmet var också Mtv- och tillika Trl-bruttan Su Chin Pak. Su Chin är, precis som jag, av koreanskt ursprung och föremålet för hennes och Oprahs diskussion var det berömda asiatiska "icke-vecket". Ni vet det där vecket som alla andra etniciteter har över ögonen. Önskan om ett äkta veck är så stor bland asiater att det har blivit ett av de vanligaste skönhetsingreppen i Asien.

Su Chin berättade vidare att hon också alltid velat ha ett sådant veck eftersom det i den koreanska kulturen, och i alla andra asiatiska kulturer också för den delen, ses som så mycket vackrare att ha stora ögon. Hon menade också att anledningen till att hon personligen alltid önskat sig detta utseende inte alls berodde på att hon var uppvuxen i USA och därmed hela tiden omgett sig med denna typ av utseeende, utan att det endast var ett resultat av den egna familjens uppfattning om att det var vackrare. Själv har jag dock svårt att tro att hon limmade och tejpade sina ögon endast av den anledningen att hennes familj ansåg det vara vackrare med ett veck över ögat.

Det är inte alls särskilt konstigt att de flesta asiatiska kvinnor strävar efter denna typ av utseende. När jag var liten var jag själv avundsjuk på alla mina kompisar som såg typiskt "svenska" ut med sina fantastiska blåa ögon och vackra veck. Självklart ville jag också se ut så. Jag ville också se ut om normen. Det var väl aldrig en slump att de blondaste och mest blåögda flickorna ansågs sötast i klassen. På den tiden sörjde jag. Vara på toppen av hierarkin och ha rätt position i gruppen var något som betydde allt just då. Alla som hävdar motsatsen ljuger.

I den asiatiska delen av världen är det dessutom mycket finare att vara "vit". Det kanske inte kommer som någon nyhet för någon av er. Västerländska modeller används i huvudsak på omslag och i reklamer. Enorma reklamtavlor, som visar leende och friska västerlänningar med blont hår och stora ögon, omger den annars ganska kortväxta och mörka befolkningen. Knappt en enda kort, snedögd modell med platt ansiktsprofil når reklampelarna. Om det nu för en gångs skull är en asiatisk modell på omslaget till modetidningen eller i reklamkampanjen, ser hon inte ens särskilt asiatisk ut. Då har hon antingen opererat dit det där jävla vecket eller så har de fixat och trixat med retuschen så hon ska se lite mer oasiatisk ut. För ve och fasa om man skulle se en uns av snedögdhet!

Ja, jag vet anledningen. För som i de flesta andra fall handlar det bara rätt och slätt om pengar. Modeller av andra etniciteter säljer inte lika bra som "vanliga" vita västerlänningar. Vi vanliga dödliga väljer tydligen, säkert omedvetet, hellre ett omslag med en leende vit modell med stort blont hår än en ett omslag med en svart eller asiatisk modell. Tyvärr.

Åter då till det där förbenade vecket. Jag håller inte med Su Chin om att anledningen till att hon så hemskt gärna ville operera dit ett veck ovanför ögat bara var för att hennes koreanska familj hade så bestämda åsikter om vad som anses som vackert. Jag tror definitivt det är en följd av att vi alla helt slukas upp av den västerländska kulturen. Det västerländska utseendet dominerar och det blir då självklart så att vi rättar oss efter det.

Jag blir ledsen för allt det här. Mest ledseb blir jag nog för att det faktiskt skapats en miljonindustri av det faktum att så många asiatiska kvinnor har en önskan att se lite mer västerländska ut. Det är fruktansvärt tragiskt att det ska ses som fysiskt oattraktivt att ha en platt profil och ett öga utan veck. Med det där förbannade vecket skulle jag, inte bara se konstig ut, det skulle även ta bort det som definierar den jag är. Jag är en korean utan veck och det är faktiskt så det ska vara.

For the love of myself

Det är snart Post-Modette. Det är snart dags för något nytt. Det är snart dags för mig att ta tag i allt sånt som har lämnats orört i snart ett år. Jag bestämde mig nästan för att sluta blogga men återbestämde att så inte skulle bli fallet. Jag vet inte om jag skulle klara mig utan en daglig dos av ord och ord och en stor skopa självupptagenhet.

Inriktningen för bloggen är inte bestämd. Kanske kommer jag inte att nischa mig överhuvudtaget. Det är kanske liksom inte nödvändigt...eller så är det det. En av de saker jag är säker på just nu är att jag inte kommer ha den ringaste lust att skriva om samma saker jag skrivit om under de senaste 2 åren. Det får lämnas så som det är och så som det har varit den sista tiden. Ytliga saker kommer jag att fortsätta behandla här. Ytliga saker som gör världen till en lite vackrare och behagligare plats att leva i.

Ni avgör. Ni avgör om ni vill fortsätta följa mig framåt. Ni avgör om det här är då vi sätter punkt för vårt samröre med varandra. Om så är fallet kommer jag inte klandra er för det även om jag säkerligen kommer känna mig lite ledsen och bekymrad för det ett tag. Men det kommer gå över.

Jag ser men spänning fram emot vart det här kommer leda mig. Förhoppningsvis kommer jag finna glädje i att dela med mig igen. Den glädjen har varit ganska frånvarande de senaste månaderna. Kanske blir det här bara ett forum där jag kan kasta ur mig en massa skit och en massa sånt som jag inte klarar av att dela med någon annan. Kanske blir det en plats där jag inte är särskilt personlig utan håller det mesta på ganska stort avstånd. Det får visa sig med tiden. Just nu är jag bara jävligt lycklig att jag klarat av att hitta mig tillbaka hit igen. Allt är åter som det ska vara.