Nu tänker jag bli personlig. Jag har i vanliga fall lite svårt för det, att berätta vad jag tänker och känner har väl aldrig varit särskilt svårt, jag menar riktiga grejer. Ni vet, grejer om mig själv. Men jag släpper på det. Iallafall den här gången. Det är så många som undrat så nu berättar jag. Kanske ångrar jag mig senare, kanske raderar jag inlägget då, kanske förstorar jag bara upp allt alldeles för mycket. Inlägget blev längre än jag trodde så jag delar upp det på två delar.
Jag är adopterad. En trist novemberdag 1982 flög jag runt halva jordklotet i ett mastodontplan för att träffa ett par överlyckliga människor som senare skulle bli min familj. Efter 5 års byråkratitjafs, pappersarbete och missöden med annat barn, kom så äntligen den lilla efterlängtade gula klumpen. Jag hade stort huvud redan då, läkarna trodde först att jag hade vattenskalle, fy så hemskt, men det hade jag ju inte såklart. Visade sig senare att jag bara var sen med att hålla upp huvudet själv eftersom de flesta barn i Korea bärs på ryggen och därmed tenderad slacka av. Inte så konstigt iofs, måste ju vara jobbigt att hålla upp så mycket hjärna.
Bland alla trista papper från socialkontor och diverse instanser (helt fantastiskt vad man som adoptivförälder måste genomgå, typ femtioelva processer, intervjuer, vitsord, intyg om att man är den “perfekta” familjen och en massa cheesy bilder på familjen iklädda sina finaste kläder och bredaste leenden) fanns några tunna ark med information om mig och min bakgrund skrivet på både koreanska och svenska. Där stod bland annat att jag var söt, med stora ögon och vacker hy (även där kommer det asiatiska skönhetsidealet fram) och att det koreanska namn jag fått betydde nåt i stil med: “vacker med rena drag”. Jeje. Där fanns också information om mina biologiska päron. Jag hade tydligen 3 äldre syskon och en hemmafru till mamma och en pappa med eget företag. Under “anledning till bortadoption” stod bara “father failed his business”. Kort, koncist och inte ett tecken på utvecklan av frågan. Gjorde mig arg ibland när jag tänkte på hur lättvindigt det verkade när det ändå var jag, en människa, som skulle typ skänkas bort.
Under åren fanns de där papprena i en röd pärm där jag förvarade alla grejer som rörde min adoption, ni vet tidningsurklipp, mitt första pass, mina föräldrars alla papper som behandlade alla intervjuer och crap de hade fått ställa upp på för att “godkännas” som föräldrar. Jag brukade ta fram pärmen ibland. Ibland gick det långt mellan gångerna men gemensamt var att jag upprepande läste de tunna arken med informationen om mina föräldrar om och om igen, Jag undrade, undrade och diskuterade med min mamma, “vilka var de, varför var jag tvungen att adopteras bort, saknade de mig” etc. Jag kunde dock allt eftersom jag blev äldre känna en förståelse för deras beslut om att adoptera bort mig och jag kände mig övertygad om att det säkerligen var ett av deras svåraste beslut någonsin.
Lagom till jag slutade gymnasiet insåg jag att jag på allvar ville söka mina rötter. Jag ville åka till Korea och träffa mina föräldrar, jag ville att de skulle gråta och omfamna mig och säga att det inte gått en dag som de inte ångrat att de adopterat bort mig. Det skulle bli så bra. Jag skulle åka dit med AC och vi skulle vara där i 3 veckor och lära känna den koreanska kulturen, jag skulle gå på gatorna och känna att jag såg ut som alla andra. Right.
Studenten kom och jag fick besked att återresan skulle äga rum samtidigt som min student. Jag var 19 och det var viktigt att sjunga om studentens lyckliga dar tillsammans med alla mina vänner, så jag avstod från att åka, iallafall för en tid.
Fortsättning följer..
Bild lånad från img2.timeinc.net
