Saker jag gillar

Idag köpte jag senaste numret av Lula - såklart. Som jag har väntat på den.

För övrigt har jag glömt bort att nämna att Kiehls personal i butiken på Mäster Samuelsgatan här i Stockholm, är den trevligaste och mest serviceinriktade butikspersonal jag stött på - någonsin typ. Så om ni har vägarna förbi bör ni verkligen unna er ett besök där. Jag älskar Kiehls produkter och gör det om möjligt ännu mer nu när jag vet att personalen är så trevlig.

Jag gick dit för att köpa en handkräm och kom ut därifrån med gratisprover på både badskum och ansiktskräm och dessutom en handkrämstub i miniformat att ha i handväskan. Inte nog med det, dagen efter låg ett handskrivet kort från dem och väntade på mig hemma. Det kallar jag att måna om sina kunder. Way to go Kiehls!

My best friend

Till en älskad vän som verkligen behöver det här idag. Love u.

Hilf mir!

Okej, jag behöver lite hjälp av er, mina kära allvetande läsare. Jag är i stort behov av en ny kamera (min gamla är skitdålig och håller på att falla sönder). Vad ska jag köpa? Jag har inga Testino/Teller-ambitioner, så kameran kan med fördel ligga på svennebanannivå. Med andra ord inte särskilt dyr heller.

Kan tänka mig att lägga max 3 tusenlappar, gärna mindre om det går. Mina enda krav är att den är liten och smidig och tar bilder av hyffsad kvalitet trots den billiga prislappen. Just det, den måste typ vara snygg också.

Ös på med tips och motiveringar varför jag bör köpa just det eller det märket för det eller det priset. För övrigt lyssnar jag inte på tips från någon som inte innehar egen erfarenhet av kameran. Således, ni som inte har provat kameran men som ändå vill tipsa göre sig icke besvär. Sorry, men så är det. Måste ha tillförlitlig info. Yes. Hepp.

Feelgood

Jag är så jvla förutsägbar, jag vet.

Ps. Har hittat finaste klänningen på ebay. När jag har vunnit den får ni se.

Lorick

Ragnar som jobbar på kontor

Älskade den här när jag var liten. Älskar den fortfarande, så mycket att jag fick den på dvd för ett par år sedan. Eh, just det ja.

Sofis Mode

Idag har jag plåtat lite grejer för Sofis Mode och haft möte med Sofi för att planera en del kommande jobb. Blir jäkligt roligt om jag får säga det själv. För övrigt finns ett nytt nummer av tidningen ute i butik från och med idag. Där kan du spana in Lisa Carléns (Modettes förra moderedaktör, om ni minns?!) finfina modejobb och lite annat smått och gott som jag har varit med och bidragit till. Så då bestämmer vi att alla går och köper den senast imorgon, okeeej? Då säger vi det då ´rå.

Just det, höll på att glömma, jag har paxat klänningen från Hope som är med i modejobbet. Så ingen annan får köpa den. Förstått?!.

För övrigt började jag en ny kurs idag; Teorier om medier i kultur och samhälle. Får se vad den har att bjuda på framöver.

Blommigt fodral

Jag är i ett stort behov av ett tight blommigt fodral utan axelband alternativt tunna axelband alternativt halterneck. Någon som vet vart jag kan få tag på ett sådant? Give me tips.

Fulredare

Vad är det med alla dessa inredare som får inreda svenska folkets bostäder på bästa sändningstid och måla fula väggmålningar i typ varje inredningsprogram? Inredare + ganska stor budget + stor vit vägg i ofärdigt hem + en burk målarfärg är lika med skitful väggmålning. Eh. Inte fan skulle jag anlita någon av dem för att inreda mitt hem - inte frivilligt iallafall.

Inredare, fulredare.

Whatever happened?

När hände det här?!

Jag har börjat kolla på Californication. Efter att ha klarat av alla producerade säsonger av de flesta sevärda och icke-sevärda amerikanska tv-produktioner ( läs typ Gossip Girl, the Tudors, Big Love, Mad Men, Grey´s Anatomy, 30 rock, etc.) tyckte jag det var dags att avverka ännu en amerikansk tv-serie. Till min förvåning spelar Madeline Zima den promiskuösa tonårsdottern Mia Lewis. Hur hon har gått från liten snorunge, i katastrofalt dåliga 90-tals serien the Nanny, till att visa brösten på bästa sändningstid i Californication är för mig ett mysterium.

First day of my life

Vad jag vill och lite till

Jag vet inte riktigt vad den här bloggen har utvecklats till. Jag vet inte riktigt om jag är särskilt säker på att det är det här jag vill. Det skulle ju bli en nystart för mig. Just nu luktar det bara jävligt mycket gammal kofta.

Shoppingyrsel

Jag har köpt lite nya kläder; spetsfodral, bustier gånger två och linne i sweatshirttyg. Köpte ett par stentvättade jeans idag också men de är så tighta att jag inte orkade plåta dem. Fina är de iallafall. Jag lovar. Hejpa.

Same but different - Chloé Sevigny

Grejer från Givenchy, Topshop, Office, Asos och Costumesetc.

Flower Power

Grymma blommor från Urban Outfitters.

För lång variant från Zara.

Jag köpte en blommig volangkjol på Zara för ett tag sedan. Idag hittade jag en annan variant på Urban Outfitters som jag tror jag tycker om lite mer. Den första kjolen jag köpte känns alldeles för lång och även om det går att korta av den är blommönstret inte lika fint.

Kjolen från Zara kostade 399 kr och den från Urban Outfitters 450. Om någon är sugen på Zaras variant i storlek small kan ni ju kila dit imorn då jag med alla största säkerhet kommer returnera min under morgondagen.

På bilderna syns också mina fina svarta lackpumps som jag fyndade på Beyond Retro inför Elle-galan. 112 riksdaler gick de loss på.

Andra grejer jag handlat men inte visat upp är den överbloggade spetsklänningen från Gina Tricot, en svart bustier från samma ställe och ett grått linne i sweatshirttyg från Monki. Blir snyggt ihop med min svarta spetsvolangkjol och mängder av pärlor runt halsen.

Nu - vin och ost.

And you´ll never be 14 again...

När jag läste det här inlägget hos Sandra höll mitt hjärta på att gå i etttusenfemtio bitar. Både för att jag kan känna igen mig och för att jag befarar att jag i framtiden kommer glömma hur det var att vara tonåring. När jag själv var 14 verkade det som om alla vuxna glömt hur det var att vara 14 och förvirrad, 14 och rädd, 14 och ensam, 14 och olyckligt kär, 14 och pressad.

Åh, vad jag önskar att jag vetat då vad jag vet nu.

Till alla er som är 14, även om det känns avlägset kan det inte sägas för många gånger, det blir bättre. Jag lovar.

Vet att jag har lagt upp den här låten innan, men det spelar ingen roll för den funkar så bra till det här.

Pannbandig

Idag har jag gjort lite mer jobb för Aftonbladet. Se till att plocka Sofis Mode på måndag om du vill kolla in vad jag och de andra åstadkommit. Kostar bara 15 pix.

Såhär såg jag ut idag, med pannband och allt. Inhandlades idag på Indiska för 29 kr, behövdes en isig förmiddag som denna.

Buster Bustier

De här köpte jag nyss, härifrån. Få saker tillfredsställer mig som grymma budgetfynd. Yehj.

Chloe, for you I exist

Jag varit kär i de här skorna från Chloé ända sedan de kom för ett par år sedan men de har liksom alltid varit för dyra. Nu är de nedsatta så pass mycket att jag kan tänka mig att köpa dem. Som tur är har förälskelsen inte gått över. Jag kan dock inte bestämma mig för om jag ska köpa dem i svart eller brunt. Jag tycker de svarta är otroligt fina men jag känner mig samtidigt oerhört trist och förutsägbar om jag köper dem i svart. Tråkiga förutsägbara skandinaviska jag.

Vad tycker ni?

Das Mädchen

Klicka för större bilder

Idag såg jag ut såhär. Flätat hår och vida byxben. Det är vårfint tycker jag.

Ps. Byxorna är för övrigt nya. Ds.

I most definitely would

Jag har hittat väskan med stort V. Jag äger än så länge ingen "riktig" väska och det finns det ganska många logiska förklaringar till. Förutom de uppenbara skälen tycker jag också att man bör spendera pengarna med vördnad och inte bara slänga dem omkring sig. Det är trots allt snuskigt mycket pengar vi pratar om och samvetet (och för all del plånboken) säger nej till alltför hysterisk shopping på denna nivå.

Men för den här modellen från Miu Miu är jag nästintill redo att ladda betalkortet med en massa tusenlappar. Den skriker på min uppmärksamhet, den sliter och drar i mig, lockar med sina fina detaljer. Helt plötsligt är jag kär i en designerväska. Trodde den dagen låg mer fjärran än så.

Jag fyller år om ca. 5 månader så om ni börjar spara nu har ni råd.

Simon says

Jag tror jag är kär - i Simon Amstell. Hoppas bara inte min kille får reda på det...

Visa tårna

Jag vill ha ett par skoletter med öppen tå, typ som de här. Frågan är bara vilka som är finast.

Diamonds and pearls

Klicka för större bildstorlek.

Idag har jag burit pärlor för första gången på flera år. Det var ett tag sedan jag hade pärlmani och jag kan nog med största sannolikhet säga att dagens pärlbeklädda hals gav mig mersmak. Återigen har jag pärlbegär.

Uppdatering: Glömde tipsa förut. Ni som vill införskaffa fina pärlhalsband men som inte har råd med äkta vara kan exempelvis slinka förbi Gina Tricot eller Glitter. Där har de billiga alternativ.

Tjing tjong, pling plong, del 2

Missförstå mig inte nu, jag försöker inte spela på “tyck-synd-om-oss-genen” eller ta mig själv och alla andra som har samma etnicitet som jag på för stort allvar. Jag ifrågasätter bara varför det är okej. I grund och botten tror jag mest att det handlar om att folk inte ens reflekterar över varför det exempelvis inte ses som ren och skär rasism när en av våra största godisproducenter smäller upp en glad gul gubbe med rishatt och sneda ögon på framsidan av en av sina produkters påsar. Vissa av er kanske tycker att det är alldeles för trivialt och obetydligt för att ens bry sig om. Men det tycker inte jag. Diskussionen befinner sig inte på Nogger-nivå. Den befinner sig faktiskt några snäpp högre upp, vilket gör att det är ännu konstigare att ingen ens verkar bry sig om diskussionen.

Å andra sidan är det kanske inte så konstigt eftersom det fortfarande är tillåtet och helt rumsrent att skämta om asiater på alla möjliga tänkbara vis och vi har som sagt kanske oss själva till viss del att skylla för att det fortfarande är så. Vi är jävligt bra på att ironisera över oss själva. Om det beror på att vissa asiater är dummare än andra eller bara helt enkelt omedvetna om effekterna det får, låter jag vara osagt. Man kan dock lätt konstatera att det inte direkt hjälper när personer som den där japanska utbytesstudenten, som gjorde den oförglömliga Idol-auditionen (Oasis Wonderwall på knackig asiatengelska) för ett par år sedan, efter den svidande kritiken ler knytnävsbrett och plockar upp den obligatoriska Nikonkameran ur fickan och ber juryn att ställa upp på en bild i sann japan-turist-anda. Helt ärligt, vilka av er vred sig inte av skratt i soffan eller åtminstone drog på smilbanden och tyckte lite synd om den där "risälskande lilla figuren"?

Hela den överdrivet fanatiska japanska ungdomskulturen har nog också bidragit till varför övriga världen tycker att asiater i mångt och mycket är ett lite löjligare folkslag som drar allt till extremerna. Det bidrar nog till att vi ibland ses som små overkliga, seriefigursliknande individer med alldeles för stort intresse för gulliga mjukisdjur, mangatecknade världar, konstiga kläder och karaokebarer (återigen en mycket grov generalisering). För vi människor är ju bara mänskliga. Att bunta ihop och generalisera hör ju liksom till vår natur.

Jag anser att det borde vara okej att skämta om det mesta så länge det görs på ett bra sätt. Jag är ingen trist moraltant som är bitter över att man skämtar på min bekostnad. Jag skrattar gärna åt asiakskämt - som är roliga. Jag kan dock inte direkt påstå att jag än så länge tycker att det finns särskilt många asiatskämt som är roliga eftersom de oftast är ganska ointelligent framförda och författade. De ligger liksom alltid i “tjing tjong-klassen” och det har aldrig varit särskilt roligt. Eftersom det fortfarande förekommer förutsätter jag att större delen den övriga befolkningen är mer lättroad än jag. För det finns annars ingen rimlig förklaring till varför fjortisgänget på stan tycker det är så jävla kul att de ligger dubbelvikta av garv när de skrikit “tjing tjong pling plong” när jag passerar dem. Eller varför man överdriver den koreanska manikyristens asiatiska egenskaper å det grövsta i “Las Vegas” eller varför klasskamraterna i andra klass tjötskrattade när de gjorde “mamma är kines, pappa är japan-ramsan” Det är tydligen jävligt roligt att kineser har svårt att skilja på l och r och säger “tle” istället för "tre".

Visst kära ni, tyck det är roligt, för all del. Men fråga er innan ni skrattar nästa gång varför ni tycker det är så jävla kul, för egentligen är det väl inte särskilt intelligent humor - eller?

Tjing tjong, pling plong, del 1

Rishatt har jag på mig rätt ofta, som ni vet.

Jag har kommit på mig själv med att tänka mördaragressiva tankar om människor som föringar, särbehandlar eller ironiserar över oss asiater bara för att vi råkar ha lite snedare ögon och plattare ansiktsprofil än den vanliga “medel-svennen” (grov generalisering). Det är uttröttande och hemskt irriterande. På sista tiden har jag dock kommit underfund med (oj nu gav jag sken av att jag hade fått värsta snilleblixten men så är det självfallet inte) att vi asiater faktiskt till stor del själva bär ansvaret över att vi tillhör den folkgruppen som är mest tacksam att förlöjliga och skämta om. Det är inte direkt så att vi själva bidrar till att minska möjligheten att komma på trista skämt om vår etnicitet. Jag tror att vi är så rädda för att andra ska driva med oss att vi måste passa på att driva med oss själva innan någon annan gör det. Blir liksom inte lika roligt då. Det betyder dock inte att jag tycker att det blir mer rätt för det. Tvärtom. Jag avskyr det. För att illustrera vad jag menar ska jag dra ett par exempel.

Varje torsdag går den fantastiskt dåliga serien "Las Vegas" på Kanal 5 (någon som har sett den? Nej, jag tänkte väl det. Jag och min kille utgör nog de 2 personer som brukar kika på den serien. För er som inte sett den handlar den om ett kasino i Las Vegas..jada jada jada. På det stora taget är det mycket plast med i serien i form av konstgjorda bröst, botoxade läppar och supertrimmade magar). I vilket fall är en av bikaraktärerna en argsint asiatisk skönhetsterapeut som fnissar fånigt (för det gör ju alla vi asiater…eh) och pratar med överdriven asiatisk brytning, en helt “vanlig” asiatisk kvinna med andra ord . Det jag vill säga med det här är att även om man visserligen ska ta det mesta med en nypa salt och att seriens skapare kanske inte medvetet ämnar driva med den gula (åter igen en fördomsfull beskrivning. Varför i helvete beskrivs vi som gula?! Jag har fan aldrig sett en asiat som är gul. Vi är snarare beiga, om man nu måste benämna etniciteter med färger) delen av världens befolkning men det är ändå konstigt att det ses som helt okej att driva med och förlöjliga alla som ser asiatiska ut. Att så starkt överdriva alla de egenskaper som anses vara typiska för asiater (ja, vi buntas ju ändå alltid ihop som en enda folkgrupp vilket är extremt förolämpande när vi varken ser likadana ut, talar samma språk eller har samma kultur och historia. Visst de asiatiska länderna har vissa likheter precis som de nordiska länderna också har. Det är ju ganska naturligt när man angränsar till varandra). Hade vi exempelvis drivit på ett liknande sätt med en judinna eller varför inte en färgad person, hade folk stått på barikaderna, slagits och protesterat för sin sak. Det är märkbart konstigt tycker jag.

Fortsättning följer..

Ebayat

Jag har äntligen fått tillbaks lusten för att handla second hand igen. Efter att i flera månader bara ha handlat nya kläder och känt mig ganska omotiverad varje gång jag klivit in i en secondhandbutik, hittar jag helt plötsligt ständigt en massa fint.

Nyligen inhandlade jag dessa kängor på Ebay. Har letat hela vintern efter ett par passande i min storlek och så fann jag till slut de här för ynka 200 riksdaler. Även ebayglädjen tycks alltså ha infunnit sig igen - både på gott och ont antar jag. Det känns fint att jag återigen kan se fram emot tröstlöst omkringsurfande och ohämmat auktionsberoende...hrm.

Lördagsdisco

I´m dying to amuse you

Idag har jag gjort lite frilansgrejs för Aftonbladet. Dessutom hann jag införskaffa en svart bustier på Gina Tricot ( shopping där två dagar i rad nu, vad har hänt?!) för 29 kr och en blommig volangkjol från Zara.

Jobbade och shoppade gjorde jag i den här utstyrseln. Hej då.

Black Sweater

Jag köpte den här fina stora svarta stickade tröjan på Gina Tricot häromdagen. Konstigt eftersom jag oftast inte brukar hitta något just där. Men den här var riktigt fin. Finns även i benvitt och skogsgrönt. Hade haft ögonen på en Filippa K-variant. Skönt att slippa spendera typ 1000 kronor mer.

Den där kärleken

En låt som passar.

Sandra skriver så fint förklarande om olycklig kärlek på sin blogg.

Jag har varit kär 3 gånger i mitt, snart 26-åriga, liv. Det är sant. Jag blir typ aldrig kär. Oftast känner jag mest likgiltighet eller enbart fysisk attraktion. Kanske betyder det att jag är kräsen, obrydd eller kanske bara rädd. Vad vet jag.

Den första gången var sådär tonårsbultande, nervöst och svettigt som det bara kan vara när man är 16 och har hela kroppen full av hormoner. Han var den finaste pojke jag sett, mörkbruna ögon och slät hy, smala vader och bleka kinder. Jag var så blyg och vågade knappt kika på honom, stammade i telefonen när hans föräldrar svarade. Jag vågade knappt titta på honom när han kom för att möta upp mig i stan, trots att jag druckit sliskigt dessertvin och några folköl. Det tog slut innan det ens börjat.

Andra gången var det mer på "riktigt". Det var vinter. Jag var kär och nervös. Brydde mig för mycket om hur jag såg ut innan vi träffades för en kaffe på något rökigt sunkcafé. Vi tumlade och rumlade, hamnade alltid tillsammans hur omöjligt det än torde sig. Jag förnekade att jag var kär på riktigt, men det var jag. När våren kom och vi skildes åt för en månad eller två insåg jag att jag alltid ville sova brevid honom. Jag var utom mig av saknad. När sommaren kom hade han lämnat mig för en annan på det fegaste viset av alla.

Tredje gången för snart 5 år sedan. Ja, tredje gången tänker jag inte skriva om för den tredje gången existerar fortfarande. Det är såhär det ska vara när man är kär.

You never were and you never will be mine

Två helt fantastiska klänningar till de icke-fantastiska priserna av 2 600 respektive 2 300 kr. Därför kan de troligen aldrig bli mina. Eller förresten, man ska aldrig säga aldrig.

En kärlekshistoria

Den snörade skoletten, 2006 års mest flitigt använda skodon, blir snart mitt motvilligaste skoval. Kanske inte enkom för att jag vill fylla garderoben med andra mer hippa modeller utan mest kanske för att jag själv börjar bli sjukligt less på modellen. Jag har alltid gillat den tidigare men börjar nu så sakteliga tvivla på vår kärlekshistoria.

En klassisk sko kan tyckas men det hjälps liksom inte. Den har gjorts i så många olika varianter att hela skokonceptet numer faktiskt bara känns som en urmjölkad ko. Filippa K har haft en variant, Chloé har haft en, Marc Jacobs har haft en annan och lågbudgetkedjorna Vagabond, Din Sko och Zara har alla haft varsin (om inte fler) bara för att nämna några.

Själv har jag ett par från Office och ett par med kilklack från Vagabond. Jag älskade dem från första stund och använde dem med omsorg och oomsorg, ibland fastän fötterna blödde och kändes som två geléklumpar. Men med jämna mellanrum ställer jag in dem i garderoben utan att använda dem på flera veckor. När det känns som mest uttjatat och gjort på alla vis får de vila i garderobsmörkret, liksom.

Det är en slags bekymrad kärlek jag känner. Samtidigt som jag vill älska dem och vårda mitt förhållande till dem, känner jag ibland en överväldigande kräkkänsla komma farande uppför struphuvudet när jag ser fina flickor trippandes i dem på stan.

Den enda modellen jag fortfarande känner ovillkorslös kärlek till är Dries Van Notens variant för aw/07 eller Chloes Silverado. Klumpigare klack, kilklack, fortfarande inte tröttnat på liksom. Det är evig kärlek tror jag. Eller inte. Kanske är den kärleksaffären lika flyktig. Tror det hänger på utseendet, ytliga, ytliga jag.

I vilket fall kan vi konstatera att jag och den snörade skoletten inte längre lever i symbios med varandra. Vi kanske snart blir särbos och skaffar andra att bry oss om. Eller så gömmer vi undan varandra, i källaren, i väntan på nästa snuskiga rendevouz...

Same but different - Karl Lagerfeld

Klicka för större.
Grejer från La Redoute, Ellos, Aldo och Topshop.

En blommig klänning

Bild: Rodeomagazine.se

Jag undrade hela jävla kvällen i fredags och jag undrar fortfarande. Varifrån kommer Sahara Hotnights-Johannas fantastiskt fina klänning ifrån? Någon som vet, upplys mig!

På Ellegalan, del 2

Fler bilder från Ellegalan. Dock av dålig bildkvalitet men det orkar jag inte bry mig om just nu. Klicka för större.

Eleonore och Karolina lyssnade uppmärksamt när vinnarna presenterades. Linn var glad i fin grön klänning.

Fina flickor posar gärna. Här, supermodellen Caroline Winberg och fina Pamela Bellafesta.

Jag posar också, ogärna, men ändå. Här framför den fantastiska blomstergudinnan.
Ursäkta den kackiga bildkvaliteten men min kamera är nog dessvärre sämst i världen just nu. Hej amatör.

På Ellegalan

Klicka för större. Foto: Facehunter.

Igår på Ellegalan såg jag ut såhär. Tog lite egna bilder som jag kanske lägger upp lite senare. Jag hade fantastiskt kul med en massa mat, champagne, trevligt sällskap och vin. Kom hem vid klockan fem i morse. Säger en del. Nu ska jag äta bakismat.

Ps. Mina fina svarta pumps, som jag fyndade på Beyond Retros rea, syns dessvärre inte på bilden. De är fint lackiga med en perfekt klack, lagom smal och hög. Ds.